Adoption
God morgon alla kära läsare just nu sitter jag nyvaken i vardagsrummet och det är alldeles tyst, still och lungt perfekt miljö för att lossa på sina tankar och känslor Enjoy!
I dag tänkte jag berätta för er som inte vet men även för er som vet om min adoption. Jag är född i polen i Stargard som ligger ca 20 min bort från Szcecin. Jag och min syster hade en mor med allvarlig missbruksproblem bla droger och alkohol. Det visade sig snabbt att vi va tvungna att bli omhändertagna alltså omplacerade till ett barnhem och då va vi ca 1 år. Givetvis inget jag kommer ihåg i dag tyvärr:/ Men det ja tackar gud i dag för när vi va 3½ år kom en polsk kvinna och en svensk man som valde mig och min tvillingsyster för att ta oss till sverige. På den tiden i polen om barna över 15 år o va kvar i barnhemmet blev dom utslängda på gatan! så jag är ytterst tacksam! I dag är det min kära mor o far som ja kallar dom och det är klart att det är dom som är det.. det är dom som gav oss kläder när vi frös, mat på tallriken när vi va hungriga, skydd när det regnade tröst o kärlek när man var ledsen. Som jag berättade är min mamma polsk så för ca 5 år sen bestämmde vi för att åka till polen för att åka runt och hälsa på hennes vänner och så bestämmde vi oss även för att besöka vårat barnhem. Den dagen glömmer jag aldrig så många känslor o tårar som kom fram den dagen... vi tog bilen till barnhemmet parkeringen låg nära den sora byggnaden när vi klev ur bilen stog man bara där o stirrade och nästan gapade!.. är det härifrån vi kommer? är det här alla föreldralösa barn sitter? Jag och min syster blev genast tårögda redan innan vi hade klivit in men våran mor bad oss att genast sluta gråta för barnen där inne skulle bli rädda och fundersamma om det kom in främlingar som uppförde sig konstigt och det förstår man. När vi väl hade samlat oss gick vi upp för en stor lång stentrappa och klev in genom stora gamla portar. Där inne står vi nu och vi ser en lång tyst mörk korridor och dörrar längst hela vägen där de va barnteckningar på och vi förstog genast att där inne sitter dom.. där inne sitter föräldralösa barnen. Helt plötsligt kom det fram 2 trevliga lite äldre barnskötare o hälsade oss varmt välkommna och i samma veva utbrister dom ....vad stora ni har blivit,! vad fina ni är! vad roligt att se er igen efter alla år!... jag och min syster gapade som 2 stora frågetecken menar dom att dom är dom kvinnorna som tog hand om mig och min syster när vi satt här för fler år sen? och vadå kommer dom ihåg det efter alla år JAA dom kommer ihåg oss det va en häftig glädjande känsla moste ja säga:) Nu va det dags för dom att visa oss runt dom började med alla rummen efter den långa korridoren.. jag minns så väl ihåg ett utav rummen där vi klev in. Där inne va det ett stort rum högt i tak satt ca 5-10 barn utsprida på en matta o lekte. Men dom lekte väldigt lungt och va ganska stilla och tysta för att va i den åldern vad vet ja dom kanske blev rädda eller blyga när vi klev in men det va oerhört jobbigt att se att dom små liven sitter här utan mamma o pappa ingen äkta kärlek bara barnskötare som ger dom mat o rena kläder. tårarna börjar samlas igen.. jag minns en pojke som satt ensam i ett hörn och tittade ut genom ett fönster med bena i kors han satt bara där och gungade sakta fram och tillbaka och nynnade för sig själv man såg juh att han inte alls mådde bra då berätta en utav barnskötarna att barn som inte får den kärlek o närhet dom behöver från födseln börjar bete sig så och de va riktigt otäckt att se dom berättade att det finns inget barnhem som kan ge alla barn 100% kärlek o närhet för det är fullt med barn som kommer in och dom är aldrig fullt med personal. Riktigt jobbigt att se. Men sen går vi vidare och den ena kvinnan vill visa oss matsalen där dom äter och umgås. När vi klev in där så fick man en stor stark klump i magen tårarna bara sprutade vi va tvugna att lämna rummet för en stund för att samla oss och våran mor ber oss en gång för alla sluta gråta mend det va inte lätt för där inne va det inte bara barn i 2-4 års ålder även spädbarn.. spädbarn som inte ens hade hunnit öppnat ögonen. En barnskötre kom fram till mig och frågade vill du hjälpa mig att mata den här flickan och pekade på en liten tjej som såg ut o va ca 2-3 år och det va den finaste sötaste tjej jag någonsin har sett.. och jag kommer ihåg att jag log mot henne och hon log varmt tillbaka jag satte mig vid ett matbord och hon traskar efter och hoppar frivilligt upp i mitt knä jag trodde inte mina ögon men det kändes så underbart.. minns att den dagen va det blåbärssoppa med klimp (typisgt barnmat i polen) När hon satt där i mitt knä och jag matade henne sa jag för mig själv jag vill bara ta med dig hem sötnos få ta hand om dig ge dig den kärlek du behöver kommer ihåg att ja fantiserade för stunden att hon var min min alldeles egen. Men det va bara en dröm. När barnen hade ätit klart tog en utav barnskötarna med oss in på hennes kontor för att sammanställa dagen och där skulle vi få chansen att börja fråga frågor som vi undrade över. Första frågan var juh givetvis om våran mor var finns hon lever hon? det visste dom inte men en sak dom visste va att dom sa skulle vi någonsin hitta henne skulle vi va beredda på att hon skulle begära att vi skulle hjälpa henne ekonomiskt men det va inget jag brydde mig om. dagen börja närma sig sitt slut jag blev genast yr och kände mig helt omtumlad efter dagen och jag kände hur det börja droppa blod ur näsan efter allt man har sett under dagen o alla känslor som kommit fram orkade ja inte mer för dagen. Att besöka sitt barnhem var en oförglömlig händelse att få se hur man själv har haft det och hur andra har det va fruktansvärt men sammtdigt väldigt intressant. Finns så mkt mer jag kan o vill berätta om den dagen i barnhemmet men just nu finner ja inga ord men ni är varmt välkommna att ställa frågor om ni undrar över något. kisses//Rita
I dag tänkte jag berätta för er som inte vet men även för er som vet om min adoption. Jag är född i polen i Stargard som ligger ca 20 min bort från Szcecin. Jag och min syster hade en mor med allvarlig missbruksproblem bla droger och alkohol. Det visade sig snabbt att vi va tvungna att bli omhändertagna alltså omplacerade till ett barnhem och då va vi ca 1 år. Givetvis inget jag kommer ihåg i dag tyvärr:/ Men det ja tackar gud i dag för när vi va 3½ år kom en polsk kvinna och en svensk man som valde mig och min tvillingsyster för att ta oss till sverige. På den tiden i polen om barna över 15 år o va kvar i barnhemmet blev dom utslängda på gatan! så jag är ytterst tacksam! I dag är det min kära mor o far som ja kallar dom och det är klart att det är dom som är det.. det är dom som gav oss kläder när vi frös, mat på tallriken när vi va hungriga, skydd när det regnade tröst o kärlek när man var ledsen. Som jag berättade är min mamma polsk så för ca 5 år sen bestämmde vi för att åka till polen för att åka runt och hälsa på hennes vänner och så bestämmde vi oss även för att besöka vårat barnhem. Den dagen glömmer jag aldrig så många känslor o tårar som kom fram den dagen... vi tog bilen till barnhemmet parkeringen låg nära den sora byggnaden när vi klev ur bilen stog man bara där o stirrade och nästan gapade!.. är det härifrån vi kommer? är det här alla föreldralösa barn sitter? Jag och min syster blev genast tårögda redan innan vi hade klivit in men våran mor bad oss att genast sluta gråta för barnen där inne skulle bli rädda och fundersamma om det kom in främlingar som uppförde sig konstigt och det förstår man. När vi väl hade samlat oss gick vi upp för en stor lång stentrappa och klev in genom stora gamla portar. Där inne står vi nu och vi ser en lång tyst mörk korridor och dörrar längst hela vägen där de va barnteckningar på och vi förstog genast att där inne sitter dom.. där inne sitter föräldralösa barnen. Helt plötsligt kom det fram 2 trevliga lite äldre barnskötare o hälsade oss varmt välkommna och i samma veva utbrister dom ....vad stora ni har blivit,! vad fina ni är! vad roligt att se er igen efter alla år!... jag och min syster gapade som 2 stora frågetecken menar dom att dom är dom kvinnorna som tog hand om mig och min syster när vi satt här för fler år sen? och vadå kommer dom ihåg det efter alla år JAA dom kommer ihåg oss det va en häftig glädjande känsla moste ja säga:) Nu va det dags för dom att visa oss runt dom började med alla rummen efter den långa korridoren.. jag minns så väl ihåg ett utav rummen där vi klev in. Där inne va det ett stort rum högt i tak satt ca 5-10 barn utsprida på en matta o lekte. Men dom lekte väldigt lungt och va ganska stilla och tysta för att va i den åldern vad vet ja dom kanske blev rädda eller blyga när vi klev in men det va oerhört jobbigt att se att dom små liven sitter här utan mamma o pappa ingen äkta kärlek bara barnskötare som ger dom mat o rena kläder. tårarna börjar samlas igen.. jag minns en pojke som satt ensam i ett hörn och tittade ut genom ett fönster med bena i kors han satt bara där och gungade sakta fram och tillbaka och nynnade för sig själv man såg juh att han inte alls mådde bra då berätta en utav barnskötarna att barn som inte får den kärlek o närhet dom behöver från födseln börjar bete sig så och de va riktigt otäckt att se dom berättade att det finns inget barnhem som kan ge alla barn 100% kärlek o närhet för det är fullt med barn som kommer in och dom är aldrig fullt med personal. Riktigt jobbigt att se. Men sen går vi vidare och den ena kvinnan vill visa oss matsalen där dom äter och umgås. När vi klev in där så fick man en stor stark klump i magen tårarna bara sprutade vi va tvugna att lämna rummet för en stund för att samla oss och våran mor ber oss en gång för alla sluta gråta mend det va inte lätt för där inne va det inte bara barn i 2-4 års ålder även spädbarn.. spädbarn som inte ens hade hunnit öppnat ögonen. En barnskötre kom fram till mig och frågade vill du hjälpa mig att mata den här flickan och pekade på en liten tjej som såg ut o va ca 2-3 år och det va den finaste sötaste tjej jag någonsin har sett.. och jag kommer ihåg att jag log mot henne och hon log varmt tillbaka jag satte mig vid ett matbord och hon traskar efter och hoppar frivilligt upp i mitt knä jag trodde inte mina ögon men det kändes så underbart.. minns att den dagen va det blåbärssoppa med klimp (typisgt barnmat i polen) När hon satt där i mitt knä och jag matade henne sa jag för mig själv jag vill bara ta med dig hem sötnos få ta hand om dig ge dig den kärlek du behöver kommer ihåg att ja fantiserade för stunden att hon var min min alldeles egen. Men det va bara en dröm. När barnen hade ätit klart tog en utav barnskötarna med oss in på hennes kontor för att sammanställa dagen och där skulle vi få chansen att börja fråga frågor som vi undrade över. Första frågan var juh givetvis om våran mor var finns hon lever hon? det visste dom inte men en sak dom visste va att dom sa skulle vi någonsin hitta henne skulle vi va beredda på att hon skulle begära att vi skulle hjälpa henne ekonomiskt men det va inget jag brydde mig om. dagen börja närma sig sitt slut jag blev genast yr och kände mig helt omtumlad efter dagen och jag kände hur det börja droppa blod ur näsan efter allt man har sett under dagen o alla känslor som kommit fram orkade ja inte mer för dagen. Att besöka sitt barnhem var en oförglömlig händelse att få se hur man själv har haft det och hur andra har det va fruktansvärt men sammtdigt väldigt intressant. Finns så mkt mer jag kan o vill berätta om den dagen i barnhemmet men just nu finner ja inga ord men ni är varmt välkommna att ställa frågor om ni undrar över något. kisses//Rita
Kommentarer
Postat av: Sabiina
Vill du försöka hitta din mamma? Känner du inte att det är något som saknas när du inte träffat henne.?
Jag har sett så mycket på Spårlöst :)
Jag skulle nog iaf varit jätte nyfiken, du kanske har massa syskon som kanske till och med har barn i samma ålder som din son :)
Postat av: Rita
Givetvis ärja så enormt nyfiken det är en bit innom mig som saknas, har skickat in ett antal mejl till spårlöst men vad är oddsen?.hela averige handlar de om och då är det inte lätt men ska förska till sommaren att bege mig tillbarnhemmet och förska få mer information:)
Postat av: Sabiina
Ja tyvärr är nog oddsen inte så stora att komma med där:/ Men ska hålla tummarna för dej :)
Ja det tycker jag absolut du ska göra, hoppas att någon där vet något som kan leda dej till din mamma . :)
Postat av: rita
Tack ska du ha
Postat av: Jaquline & Nellie
Hej rita!
Har du möjligthet att skicka ett mail till vår mail: [email protected]
Vi är några tjejer som håller på med ett projekt, vi har några frågar angående barnhem i Polen.
MVH Jaquline och Nellie
Trackback
